Om

Att skriva är en konst. Konst är ett begrepp utan gränser. Konst kan betyda allt och ingenting men vi har ändå en uppfattning om, när något berör och luften vibrerar. När en violinist kan sitt instrument till fulländning, hör man inte fiolen, bara musiken. Men det är högst individuellt när, och om, en tavla ger själen vibrationer, allt beroende på betraktaren och mötet med bilden. 
Att skapa med orden, för att framkalla violinistens magi, där orden i texten inte skaver och där orden inte skapar konturer som som skulle få bilden att dö, är en konst, som behöver tränas lika mycket som skickliga konstnärer och musiker gör för att hantera sina verktyg.

Jag vill att bloggen ska skrivas med en glimt i ögat, inte alltför seriöst även om det är djupa tankar.

  


 

Presentation
Kontaktformulär

   bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Senaste inlägg

Vid vägskälet?

Ibland blir allt bara tyst runtomkring. Vid vägvalet, då kan det bli lite tyst. 

Kanske jag nu är framme vid vägvalet, vilket av manuskripten som ska få gå genom metamorfosen och bli en boklarv. 

Kommer livet och döden i fokus eller sanning och lögn? 

Det är lite som att hålla på en present man vill ge och inte orka hålla sig från att avslöja innehållet. Vem vet, snart men kanske först om en månad. 

Vi får se. Nyfiken så jag själv spricker.

Vi får höras.

Förmedlar man något med sina texter?

Ja, jag tror att man gör det. Gäller det alla typer av böcker … låt se, fantasy, science fiction, deckare, feel-good … förmedlar författaren något med sina texter?

Ja, fortfarande tror jag det även om jag inte läser fantasy eller science fiction. Deckare finns av många sorter och de kluriga är skrivna för mig. Vill man förmedla något med sina texter? Ja, man vill nog det men jag tror inte att man själv är medveten om vad man förmedlar eftersom det är värderingar och uppfattningar man samlat på sig under livets gång, som assimilerats, blivit normala och osynliga men ändå alltid finns med. Ibland uppfattar omgivningen den osynliga tråden som löper genom böckerna, som är den egna rösten.

En roman är en roman, men den blir aldrig bra, om den inte hanterar rätt-fel, gott och ont på något sätt. Och även om man går mot sin egen övertygelse, för berättelsens skull, avslöjas man, för att just den aspekten belysts.



Svenska förlag

Skrika högst

Att det är svårt, att bli antagen och utgiven, det förstår jag mer och mer. I kontakter åt olika håll, iakttar jag hur fler och fler lyssnar till alla goda exempel, som gått sin egen väg, när bultandet på förlagsdörrarna bara gör ont och tär på krafterna.

Det blir nästan som på en bokmarknad, där var och en ropar ut sina böcker, försöker påverka andra bokhandlare att köpa och man hörs inte i mängden av ropande.

Man vill ju inte ha varandras böcker, bara få sin egen bok att sälja. Var och en har ju den bästa storyn i handen. Varför inte bara byta böcker med varandra istället? Det ger ingen vinst men det finns en chans att man blir läst.

Någonstans i bokmarknaden måste man hitta lugnet – hitta tonen, som tar sig genom sorlet.

Något att meditera över idag.



Svenska förlag

Att dygna

Tro det eller inte, men idag har jag ingenting att blogga om idag. 

Eller … 

Jag lyckas inte fånga tankarna. Det är så mycket som händer samtidigt med så många lösa trådar. Samtidigt. 

Jag har dygnat. Så heter det när man kör två dygn i ett streck utan sömn. Ungdomar gör det frivilligt, medvetet men för mig blev det bara så. Först alldeles för många tankar - och sen var jag bara för klarvaken. Till sist var det bara onödigt, för sover man bara en timme, är man tröttare än att inte sova alls.

Jag önskar att jag lyckas fånga några av mina lösa trådar idag, och följa dem, för att se om de leder fram till något kul, någonting överraskande roligt.

Ha en bra dag, gott folk.




Egen röst – unik eller kalkerad?

Djupt filosofiskt om En egen röst eller En unik egen röst

Eftersom förra texten om en egen röst blev väldigt lång, blir den här kortare. Jag har nämligen tänkt, att det jag skrev då, handlade om att hitta en unik röst, som gör att man hörs över hela världen. De flesta författare hörs inte så långt. Man måste inte ha en egen unik röst för att bli utgiven. Berättelsen i sig kan vara stark.

Människor som läser, läser, läser, deckare efter deckare färgas, påverkas, tar till sig ett språk, som blir ens egna. Ungefär som att lära sig språk i skolan och om man använder språket i praktiken blir det mer och mer vant, att använda. Påklistrat utifrån, inte med modersmjölken inifrån. Men det funkar.

Det är lätt att ta till sig andras språk, andras sätt att prata. Under en period när jag var yngre, tittade jag ofta på humorserier, typ Seinfeld men gav upp när jag upptäckte att jag mer och mer blev lik karaktärerna i mitt sätt att prata, speciellt ”duh” (engelskt) eller mer utdraget ”duuuh”.

Så kan det vara med läsandet också. Man kan få en röst utifrån också men jag tror att de unika inifrån rösterna tar sig genom mängden av sorl och enstämmighet.

Pratar jag om mig själv? Nej, ytterst sällan, när jag filosoferar kring något ämne, förutom i upplevda exempel, som ovan. Det är svårt att veta var man själv står, när man knappt vet skalan på egen röst och särskilt unik egen röst. Alla strävar efter en egen unik röst, väl? Som författare menar jag. Eller kanske inte. Jag kan ha fel. Kanske man hellre vill låta som sin unika förebild. Men jag vill nog hitta min unika röst, för jag tror att man trivs bäst då. Å andra sidan saknar man den inte, om man inte vet, att den finns. Eller borde finnas.´


Svenska förlag

Söndag på måndag

Så. Jag brukar ta det lite lugnare med mitt skrivande på söndagarna. En känsla infinner sig att folk tar det lugnare, vilar hjärnan, liter händerna pyssla och då känns det bara lugnare. Av någon anledning blev det inte så igår. Ett långt inlägg om rösten. Kanske det berodde på övergången till vintertid. Nå, det som inte blev gjort igår får man göra idag. Jag tycker att det är en talande bild, som också visar något av vad gestaltning är.

 


http://svenskaforlag.webber.se/

En egen röst

I något skede under sitt författarskap möter man på någon människa eller text som talar om att man behöver ha en egen röst i storyn. Och vad menas med det? Kanske man börjar tänka i banor kring att gå in i roller, som på teater och försöker härma andra - men i det skedet man härmar någon annan, har man förlorat sin röst.

Jag är ett mumintroll. Alla som är födda och fostrade i Finland är mumintroll och vi ser karaktärerna i andra människor världen över. Hur vet vi det? Vi känner igen oss, ser oss själva i Tove Janssons skapelser, som hon berättade med en alldeles speciell röst. Varifrån fick hon den rösten? Mer verklighetstrogna är Astrid Lindgrens karaktärer, som inte bara roar och oroar utan skapar stämningar, trygga världar som man bara längtar till mitt i kaoset. Hon hade sin röst och även när hon försökte gå ifrån de snälla berättelserna, ut till det fasansfulla i Bröderna Lejonhjärta och Ronja, så fanns framtidstron, tryggheten, sammanhållningen, kärleken med, som genomsyrar hennes böcker. Den värld hon kom från, som hon växt upp i, naturligtvis med ingredienser av otrevligheter och svåra stunder, men det grundläggande goda finns som en osynligt röd tråd genom allt. I grund och botten växte hon upp i Bullerbyn, som gav näring åt hennes inre, åt hennes själ.

För att sanningsenligt kunna återge Tove Janssons barndom, borde jag läsa böckerna om henne igen, men bilden jag har kvar, är inte samma idyll som Astrids. Hon växte upp i Helsingfors, så olikt Astrids värld och jag kommer ihåg ett särskilt ställe i berättelsen om Tove, att hon satt bakom soptunnor, läste böcker, iakttog människor. Framför allt det sista, iakttog människor. Det måste ha satt sina spår, för så träffsäkert har hon träffat olikheter och stereotypier i sina figurer. Att växa upp i något som verkar torftigt, behöver inte betyda att inte själen får näring, som skapar ett eget inre och sticker ut från mängden. Och hon hade sitt paradis ute i skärgården, vid havet, det stormiga, farliga men också rofyllda. Allt som gav näring till själen, för det är själens röst, som är den egna rösten.

Idag pratar man om människan som flockdjur. Det är modernt uttryckt, för att alla ska vara sociala, för normens skull men flockdjur har inga egna röster, man har ledarens röst. När den egna själen får en egen stark röst bryter den sig lös. Och blir författare :-) 

Bara när man stannar upp, stillar sig, pratar med sig själv, fångar sina egna tankar och iakttagelser, brottas med livet, kan man få en inre röst. Alla erfarenheter, iakttagelser, tankar och kunskaper som man fått under livet, måste få tid att mogna, processas och komma upp till ytan, koppas samman, ge lärdomar och näring. Det funkar inte, att spegla i någon annans liv, för det färgas av andras röster, kopieras. Det blir en röst – men inte den egna.

Det är svårt att hitta sin röst idag, svårare än förr, tror jag. Tiden rusar iväg med oss.

Pratar jag reality? Antagligen är det mest så. Min genre är reality men jag tror, att skulle jag klara av fantasy, så skulle tryggheten, kampen mellan det onda och goda kopplad till en grundläggande etik, vara tonen, hur kaotisk världen än skulle vara i boken. 

Även deckare har sina röster, om författaren hittat sin. Deckare kan vara intelligenta, humoristiska, vardagliga och om det intelligenta, humoristiska och vardagliga speglar författarens djupaste inre röst (inte den ytligt synliga personen), då har man träffat rätt. 

Det är lätt att tro, att jag skulle älska att skriva humoristiska böcker, men det är mitt ytliga jag. I djupet är det andra röster som talar och tryggheten är en ingrediens, som jag burit med mig sen jag lärde mig tala. 

Att jämföra med lärare. Som pedagog har man också sin egen röst. Många metoder finns och folk anpassar sig, kör metoden men blir aldrig lika bra som metodens skapare, för metodens skapare följde sin röst. Bra pedagoger har en egen röst. Det är nästan lättare att förstå än i samband med författarskapet. Eller beror det på att pedagogiken är mitt område? Hemmablind? 

Självupplevda berättelser är svåra att skriva med en egen röst. Självupplevda händelser är egentligen ingredienser till den egna rösten. Som att använda råvaran innan den förädlats. Det blir rundgång, som skriker. 

I mina exempel ovan lyfts tryggheten, harmonin, lugnet fram, som om det är nyckeln till inre rösten. Inte alls. Otryggheten, kaoset, ondska, är ingredienser till en röst, som blir fantastiska böcker, för att de är instrumentet man äger. Och som jag skrivit tidigare, att om man kan hantera instrumentet skickligt, hör man bara musiken, inte instrumentet. 

Ja, och där tog orden slut. 

Trevlig vintertid på er alla. Mumintroll äter barr och lägger sig för att sova nu.


http://svenskaforlag.webber.se/

Reklamfilm

Jag har gjort en reklamfilm. Med tummen mitt i handen ... men ändå.


Min värld

Att författa handlar inte bara om att få fram en ny bok på marknaden. I en modern värld, med modern teknik, ser författarskapet annorlunda ut. Vuxenlitteraturen kan illustreras online men också varieras på annat sätt. Man ansvarar själv för layout m.m.

För alla bloggen läsare vill jag stolt presentera mina hemsidor.

http://svenskaforlag.webber.se/

http://gerdjohansson.webber.se/

Lite tråkigt innehåll för de som kommer till bloggen från hemsidorna förstås, men då kan man vända tillbaka och börja följa Kuriosa-sidan, på http://svenskaforlag.webber.se/.

Ha en bra dag.

Efterlysning

Kortaste inlägget någonsin. Och om du inte är intresserad av böcker och bokförlag, då kan du sluta läsa nu, för nästa mening kommer att handla om det.

Efterlyser hybridbokförlag, hybrid i form av vision och inriktning, inte betalningsplan. Jag efterlyser ett bokförlag som är en blandning av humanism och (kristen) etik. I och med den meningen försvann nog min vision om ett kort inlägg men jag ska hålla mig. 

Bara tanken att kunna skriva böcker där karaktärerna faktiskt försöker hantera etiska problem, där etiken grundas på något universellt och inte bara demokratiskt beslut, känns inspirerande men vart tar man vägen med manuset?

Mötet med min själ

Igår kom jag i kontakt med ett intressant förlag – Proprius, för att få uppgifterna korrekt på min hemsida. Jag hade reagerat på Proprius redan tidigare, när jag sökte uppgifter, om förlagets genrer, för hemsidan. Förlaget var inte lättplacerat, för det gav skenet av att vara religiöst, troligtvis kristet men ändå inte. Jag kunde inte avgöra om det var kristet, ateistiskt, humanistiskt eller något österländskt, för det andades inte någon av de atmosfärerna.

För att korta inlägget, kunde inriktningen formuleras som, någonstans i utrymmet mellan aktivt kristen och ateist, där kyrkans bekännelse känns för främmande och humanisternas naturvetenskapliga lösningar otillräckliga.

Precis där står jag själv, både som person och i mitt författarskap, romanförfattare alltså.

Jag vet inte vad förlaget avser med kyrkans bekännelse, om det är kyrkans ordning eller den apostoliska trosbekännelsen. Den senare tror jag på men vet, att jag i mitt författarskap befinner mig i precis samma läge, någonstans mittemellan. Jag passar inte in i ett kristet förlag. Gud finns inte med i romanerna, varken som passiv eller aktiv, bara de etiska frågorna. Karaktärerna funderar, på ett sätt som inte längre behövs i samhället, för frågorna har lagstiftats bort. Men ändå finns de kvar hos väldigt många människor. I manuskripten är de olämpliga, för att antas.

Jag tror att vi är många som känner oss mitt emellan, har ett behov av den kristna etiken men i vår tids klädnad.

Att min position både i livet och skrivandet skulle få uttryckas så klart, precis samtidigt som jag hittade min form av skrivande på nätet, via hemsidan.

Är inte det lycka?

Jakten efter att bli författare – en brist på fantasi

En givande dag – igår. Pusselbitar föll på plats och helt oväntat infann sig ron i både kropp och själ. Så nöjd. Jag har hittat mitt forum för skrivande och inser samtidigt att alla har olika mål med sitt skrivande. Många vill säkert uppleva den officiella bilden som ges av författare, men inte alla.

Många bloggar nördar ner sig i något ämne, tema, någon accessoar eller liknande, använder tangentbordet för att kommunicera sitt vetande, sina fynd med omvärlden. Publicerade och samtidigt opublicerade författare. Dessutom ofta rosade, uppmärksammade.

Vi har alla olika strängar på vår lyra, berörs, gläds, känner spänning, nästan eufori av olika orsaker, vid olika tillfällen och jag har återförts till läget, där jag gläds som mest. Så positivt laddad, nästan euforisk, känslan som bubblar fram, när jag lyckas koppla delar till helhet, matcha grejer och människor, där alla blir glada och nöjda. En känsla, som bara funkar i frivillighet, inte när något krävs eller förväntas av mig – bara som fri vilja för en stor glädje för mänskligheten.

Och nu är jag där. Jag visste inte att min hemsida var forumet för mitt skrivande, för mitt behov av forskande, att lyfta fram skatter ur jorden, som inte varit synligt, av olika orsaker.

Då tänker jag, att jag har hittat min form för författande. Man måste inte ge ut böcker, för att vara författare. Men det är brister i fantasin, som gör att man följer de stigar och vägar, som andra trampat upp.

Och jag är så nöjd. Jag tror inte att jag kommer att skriva fler böcker, inte romaner i alla fall och de manuskript jag har får lägga sig till vila i byrålådan, för jag vill egentligen inte leva författarlivet, att resa runt, signera böcker osv. Jag kan föreläsa, men jag vet inte varför jag skulle göra det. Just nu är livet som bäst, jag känner mig nyttig, har roligt, samtidigt som jag får skriva – ständigt utgiven. Det är mitt behov. Inte att stå i kändisljuset, inte att kämpa på vägar och stigar jag inte vill vandra. Det känns oerhört gott.

Det bästa av allt, att inte behöva vara inställsam, bara vanligt trevlig, för att människor vill söka lösningar tillsammans med mig.

Den fria känsla jag nu känner, är den som jag tror, att ”alla” har som mål, i jakten på författarskapet.

Hybridförlag - någonting för dig?

Hybridförlagens koncept sprider sig, antagligen för att trygga förlagens framtid i en allt hårdare konkurrens, inte bara med varandra utan även med e-böcker, print-on-demand och annan egen utgivning.

Bland förlagen på hemsidan vill jag lyfta fram sju förlag, som följer ett verkligt hybridkoncept, dvs. att man erbjuder traditionell utgivning, där förlaget står helt för kostnaderna, publicering, marknadsföring och försäljning till återförsäljare. Som ett andra alternativ erbjuds, medfinansiering och/eller medverkan i arbetet (tryckning, marknadsföring eller försäljning).

Två nykomlingar, Ekström & Garay från Lund (grundat 2019) och Under the Kite Publishing (2017) är två exempel på att traditionell utgivning är riskfylld. Man behöver minst två ben, att stå på. Jag kan tänka mig att det också kan vara ett sätt att få författare att inte vända sig till print-on-demand eller till enbart e-boksutgivning. Men det är en halvvild gissning.

Jag får en känsla av att förlagen försökt få till en viss spridning gällande genrer också, även om man är öppen för de flesta. Ekström & Garay riktar in sig på skön- och facklitteratur, Ebes på romaner, fantasy och lyrik med inriktning på unga vuxna och vuxna. Visto lyfter fram poesi och noveller, utöver skönlitteratur. Lumenos förlag har en förkärlek till barnböcker, romaner och biografier (och söker författare!). 

De ekonomiska lösningarna förefaller antingen vara hemliga koncept eller beroende av kundens möjligheter till medfinansiering/medverkan i utgivningen. Med risk för felbedömning, är det bara Hoi, som har tydliga paketlösningar.

Kanske det är så, att blivande författare måste räkna med, att betala för att få vara med på bokkalaset. Och det kan vara värt :-)

Mitt i djungeln, den stora djungeln

En skapande paus mitt i djungeln. Det finns vägmärken i djungeln också men de är svåra att tyda, ibland svåra att skilja åt. Det handlar inte om ett val mellan hybrid eller p-o-d. Alternativen är betydligt fler.

Hybridförlag

Print-on-demand

Nästan print-on-demand

Bokproduktion (i princip trycktjänster men med tillägg som ISBN osv)

Egentutgivning

Förlagstjänster

Bara fantasin sätter gränser. Företag måste hitta sin nisch, för att inte konkurreras ut men samtidigt blir det svårt för kunderna att hitta i djungeln. Jag tror att man måste börja hos sig själv. Hur stora möjligheter har man att medverka i utgivning och produktion, både i tid, kunskap och pengar? Har man egna alternativ för tryckning, då behöver man kanske bara förlagstjänster eller är det tvärtom, så att man bara behöver bokproduktion, för att man själv klarar av förlagstjänsterna? Är man otrygg i hur marknadsföring och försäljning kommer att gå, då är print-on-demand ett alternativ. Inget man vinner på men en god skola.

Hybridutgivningen ger en känsla, en vibration av trygghet, att man får förlagstjänster som garanterar kvaliteten, någon sköter hela tryckprocessen och marknadsföringen har färdiga kanaler även om man måste kavla upp ärmarna och delta.

Mitt i djungeln – man måste börja med att förstå vägskyltarna

Hybrid eller p-o-d

Att gå egna vägar för att ge ut sin bok är för många okänd mark men med hårt arbete, envishet och extra vitaminer i uppförsbacke kan man lyckas. Exempel på detta kan googlas fram. Undrar om inte Läckberg trampade samma stigar innan hon upptäcktes.

Det finns alltså alternativ till de etablerade förlagen. Förlag med små resurser, samarbetar gärna med författaren mot att man står för en del av kostnaderna, alltså någon form av hybridförlag. Det är ganska stora summor man ska lägga ut eller riskera som ett lån.

Frågan är om det är värt kostnaderna? Vad behöver man veta innan man skriver på ett avtal? Vilka kunskaper behöver man själv ha, för att känna sig trygg i situationen? Det är onekligen stor skillnad mellan ett pris på 75000 kr hos ett hybridförlag och under 5000kr hos ett print-on-demand förlag. Vad behöver man ha koll på? Åtminstone följande:

 

  • Eget företag?
  • Marknadsföring
  • Layout, bokformat, omslag, inlagor
  • Distribution och registrering (handeln, btj, bokrondellen, pliktexemplar, bokhandlare, näthandel)
  • Lager
  • (e-bok)
  • Prissättning
  • Arvode/royalty
  • Kvaliteten på storyn, innehållet

 

Bokformat, omslag, layout och inlagor

Många print-on-demand företag har s.k. verktyg på sin hemsida, för att man själv ska kunna forma sin bok men i slutändan är de inte så användarvänliga och man blir tvungen att anlita deras tillvalstjänster, som ökar utgifterna.

 

Distributionskanaler och registreringar

Hybridförlagen har distributionskanaler, står för registrering hos btj, bokrondellen och sänder ut pliktexemplaren. Hos POD förlagen ser det lite olika ut men de flesta sänder inte till btj, det får man sköta själv.

 

Utbetalning av arvode/royalty

Det är viktigt att ha koll på pengarna. Hybridförlag kan ha någon form av lånesystem, där man avbetalar via sålda böcker. POD förlagen betalar ut arvode 1-4 gånger per år men hos en del förlag måste summan överstiga 1000 kr för att de ska betala ut summan.

Man ska kunna följa med bokförsäljningen på deras sajt, på en tilldelad sida. Man måste vara uppmärksam på, att sidan faktiskt fungerar, att det inte är en ”stum” sida, som inte visar någonting. Man kan lätt tro, att boken inte säljer medan det i själva verket är så, att deras hemsida inte fungerar och du inte kommer att begära ut några pengar av dem, eftersom det ser ut, som om boken inte sålt.

 

Lagerhållning

Rena POD förlag behöver inget lager men väldigt många s.k. pod-förlag har ett krav på minimibeställning och då uppstår ett lager, som man måste betala för efter ett år.

 

Bokhandel och prissättning

F-priset är svårt att sätta. Kunder lockas inte av för höga priser. Bokhandlarna vill inte köpa in för priset man själv vill ha och även om man lägger 50 kr extra på F-priset, så kommer man inte att förtjäna på sina böcker. Målet måste vara något annat än att förtjäna pengar, om man inte skrivit en bestseller.

 

Kvaliteten på boken

Hybridförlag har en stab, som täcker behovet, som ”garanterar” kvaliteten, t.ex. redaktörer. Om alternativet är ett pod-förlag, måste man anlita åtminsteon en lektör, eventuellt en korrekturläsare också, för att garantera kvaliteten på boken, om man inte råkar vara lektör eller författarcoach själv.

 

Företag

Hybridförlag och många pod vill att man har ett registrerat företag, som de kan skriva avtal med. Men företag har en annan sida, i riktning mot Skatteverket. Finns ett intresse och en kunskap kring bokföring, momser m.m. eller behöver man även där något företag som hjälper till och tar betalt för sina tjänster?

 

Vid första anblicken ser det ut som om pod-alternativet är billigare, även om man lägger till tilläggstjänster och lektörsläsning men vad priset egentligen blir hos hybridförlaget är svårt att säga, eftersom lånet från förlaget minskar för varje sålt exemplar. Kanske det slutar vid samma summa som hos ett pod-förlag och då är frågan, om man inte vinner på ett hybridförlag, som sköter distribution och marknadsföring via fler kanaler än pod-förlag och som redan har redaktörer? Har man en bestseller, är det inga problem men de flesta är inte bestsellers.  

Slutsumman är, att alternativen kostar och ger väldigt lite i plånboken, kanske till och med kostar. Man betalar för att få ut boken men den roar åtminstone släkt och vänner. Dessutom kan det öppna dörrar, skapa relationer till folk i branschen.

Man behöver en plan, bättre än en Dalle-plan.

Paus redan från starten

Hm ... min tanke att skriva om egen utgivning får skjutas på någon dag. Det är så många texter som ska bli till på kort tid nu och tiden är en begränsad resurs. Skönt att det är söndag och jag än en gång skyller på den, att vi tar söndagsvila med något tänkvärt. En talande bild. 

 


Tänk på detta. 

En droppe i havet märks inte

Jag trampar fortfarande på startlinjen och kommer inte iväg på min resa in i djungeln. Man måste läsa på först, kolla kartan, om man har någon eller börja skissa på en egen karta.

Igår läste jag några siffror kring hur många böcker som ges ut per år. Det är inte lätt att veta med de etablerade förlagen, eftersom många sänder sina manuskript till flera förlag men siffran har stigit från tusen till tretusen. Och hur många är det som går sina egna vägar? Jo, uppskattningsvis 10000. Det är siffror, som talar. Man blir inte rik på att ge ut böcker själv och det kräver tid, förutom pengar. Någonting är det som driver eller är det bara att man inte är medveten om vad tiotusen personer betyder. Det är svårt för en droppe att göra sig synlig i havet. Hur mycket är man villig att satsa? I pengar alltså, för det kostar. Vad är målet?

Att roa sin närmaste vänkrets och hoppas att de vill sprida boken vidare? Men för att nå ut, längre än till den närmaste kretsen, måste boken ha kvalitet, ha det speciella som håller läsaren kvar.

Är det för att fånga förlagens uppmärksamhet? Då behöver boken definitivt ha kvalitet och kvalitet kostar, om man inte är naturbegåvning eller studerat rätt ämnen. Ska man välja skrivarskolor eller lektörer, skrivcoacher eller spökskrivare? Det sista är för mig obegripligt. Varför vill man bli författare om man inte kan skriva själv?

Jag kommer inte fram till svaret på varför man vill ge ut en bok men det mesta tyder på att den närmaste vänkretsen och familjen inte räcker till och då behöver boken ha kvalitet och även om man är bra, har fattat upplägget med dramaturgi, intrig, handling, karaktärer, driv osv. så är det inte helt fel att anlita en bra lektör. Till rimligt pris.

Jag utgår ifrån att det är en högkvalitativ bok jag vill ge ut, på eget förlag. Så, imorgon går jag in i djungeln.

Att ge ut böcker på eget förlag

Jag tror att det krävs en hel del ställningstaganden innan man ger ut på eget förlag, många frågor att ta ställning till. Handlar det verkligen om att ge ut på förlag? Måste man ha förlag? Måste man ha ett företag?

Jag vet inte om det här blir en vandring in i djungeln, i snårig mark, som jag aldrig tar mig ut ur, bara lägger mig ner och ger upp. Men det kan ändå vara värt att börja rusta sig, för en djungelfärd.

De första frågorna är väl, varför man överhuvudtaget vill ge ut sin bok/sina böcker? Vill man bara roa sina närmaste, vill man nå en viss kategori av människor som t.ex. hundägare, eller vill man ge sig på ett försök att väcka uppmärksamhet hos de etablerade förlagen? Det kan nog vara bra att fundera på de frågorna, för att tänka ut kvaliteten på boken, om det skulle vara värt att satsa pengar på en lektör eller språkgranskare.

Det finns förlag som erbjuder tjänster, för att få kvalitet på boken, till ett visst pris men det är inte lätt att veta vad man får för pengarna. Det är bara att gå in på deras hemsidor och kolla.

Jag tror att jag hittat mitt nya område att blogga kring, nu när jag lämnat Österlens konstrunda. Om det här blir ett långvarigt eller kortvarigt ämne, ja, det beror på hur snårig marken är.

Är du intresserad, så häng med.

Farväl till konstrundan på Österlen

Idag är sista dagen, som Konstrundan på Österlen kan ses på svt play (i Sverige, ibland i Finland också) och det är trist. Ett av de lugna, meditativa programmen, som kan rulla på i bakgrunden, i all evighet.

Jag suger ut det sista möjliga. Och tänk, efter månader, finns det fortfarande något att fundera kring. Ernst Billgren försöker ge en förklaring på varför människor målar, vad som är målet med det hela. Svårt att svara på, för var och en har sin orsak men ytterligheterna är väl att antingen göra en inre resa, att uttrycka sig själv medan andra för en diskussion kring målandet, på ett internationellt plan och jämför sina alster med vad andra gör. Båda typerna har rätt. Så borde det få vara i samhället också. Antingen gör man sin inre resa eller för en diskussion med andra.

Det finns många punkter mellan de ytterligheterna. Mitt skrivande är varken en inre resa eller ett jämförande med andra. Jag vet inte vad det är. En njutning av att kunna skapa något som fascinerar, fångar och intresserar, där andra får göra resan eller sköta jämförelsen.

Kanhända jämförelserna slutar här, jämförelserna mellan konsten och skrivandet. Något nytt får ersätta. Få se vad det blir.

Idag ska jag i alla fall börja skriva mina bästa skrivtips (inte online). Som om det inte redan skrivits. Jodå, men inte mina hemligaste metoder och tricks. Kanske en bok, En dummies med mina bästa skrivtips.

Konsten speglar samhälle

Tänkte satsa på ett kortare innehåll idag. Orden bara drar iväg, hakar fast i varandra och kör som en skyttel fram och tillbaka tills en trasmatta av ord och meningar ligger framför på skärmen.

Konstantikexperten Claes Moser uttryckte en mening, när han satt i soffan på Österlen och filosoferade över konsten, att den speglar samhället. Kanske än mer förr, när skrivkonsten inte var lika högt värderad och regenter måste få ut budskapet till folket, om vad som var angeläget i landet och vad som var mindre önskvärt.

Att ett konstverk speglar samhället kräver eftertanke, när man betraktar tavlan. Det handlar inte bara om att förmedla känslor då längre. Man måste förstå så mycket annat, vara vaken för vad som sker i samhället, vad som skett i historisk tid, när bilderna skapades, både i teknik och ”avbildning”.

Speglar böckerna något om samhället. Mord, deckare, kriminalare. Vad säger det? Jag tror att det speglar en trygg värld. Det fanns en tid, när kärleksromanen vann terräng och jag undrar om det inte berodde på, att kärleken fick en större plats i valet av partner. Man giftes inte bort längre. Äktenskapet var inte bara en överenskommelse, Känslorna fick avgöra framtidslyckan och litteraturen hjälpte till. Men jag tror inte att tavlorna förmedlade samma samhällsfenomen utan tog fasta på urbaniseringen istället. Litteraturen måste hållas nära människan, för att vinna läsare. Konsten behöver avståndet.

Mord, deckare, thriller, fantasy, science fiction. Otrygga, överraskande händelser. Det speglar en värld av trygghet, där längtan efter spänning lockar, en spänning som man inte vill uppleva i verkligheten och som de, med upplevelser av krig och förföljelser inte lockas till lika mycket.

Nu skakar samhällets grunder. Otryggheten är på väg tillbaka i verkligheten. Vilken typ av litteratur är det vi kommer att se i framtiden?

Betydelsefull eller värdefull?

Hur värderas böcker och hur värderas konst (jag håller mig till tavlor fortfarande)? För att inte tala om människor? Jag har för mig att det skiljer sig å på den här punkten. Tavlor värderas i pengar. Visst kan tavlor väcka känslor, tankar, ha en läkande effekt. Jag vet inte hur, men det experimenteras i alla fall med att skriva ut recept på konstrundor som läkande medel.

Men generellt sett, ligger tavlornas värde i hur ekonomiskt värdefulla de är. Eller med tiden blir.

En bok värderas inte i pengar. Visst finns det böcker, som får ett antikvärde, eller signeras med en värdefull autograf. Men då är det autografen som är värdefull, inte boken.

En bok är oftast betydelsefull. Den är viktig, på ett annat sätt än tavlor.

En boks värde ligger i hur viktig den är för läsaren.

Värdefull eller betydelsefull?

Människor kan också kategoriseras på samma sätt, vara värdefulla eller betydelsefulla, där ordet värdefull i ekonomisk mening, skapar en kall och hård miljö.

Man vill vara viktig, ha betydelse. Och det har man. Man har alltid betydelse för vissa människor, Problemet är, att man inte har betydelse för dem man vill ha betydelse för.

Men ibland träffar man människor, som betyder något för en själv och då vill man också betyda något för de personerna. Det kan bli krångligt. Hjärtesår.

Ibland förväntas man ha betydelse för människor man inte vill ha betydelse för. Lika krångligt. Det är lättare att välja bort böcker, som vill vara betydelsefulla men inte är det.

Ofta känner man sig inte viktig alls. Eftersom det finns så många människor på jorden, borde det inte vara ett problem, att känna sig viktig men det är nästan tvärtom. Med så många människor på jorden, är det svårt att känna sig viktig. Då är det viktigt att tänka, att det räcker med att man är viktig för en enda människa.

Eller för något djur.

Eller för naturen.

Kan man vara viktig för sig själv?

Pendla mellan trygghet och harmoni - välfärd

När jag tänker på tavlor, framkallas automatiskt bilder på lugna harmoniska speglingar av verkligheten, oftast blir det naturbilder, för lugnet finns i naturen. Undrar varför det är så? Jag antar att lugnet beror på att det är läget där jag finner vila och vila är det tillstånd där själen trivs som bäst. Naturens kraft beror på vädret, som oftast beror på solens olika lägen men även en mörk, mulen bild kan ge ro. (kolla Palolas tavla i ett tidigare inlägg). Vinden, blåsten skapar dramatik, oro och kaos.

Visst finns det tavlor som avbildar interiörer, från små mysiga stugor, enkelt, harmoniskt inredda men de ger inte samma harmoniska känsla, än mindre lägenheter, hur enkelt de än är inredda. I ett försök att inte skapa kaos, så förmedlar de inte samma stillhet. Möblerna, inredningen, är som vädret, mest som blåsten. Vad är det med naturen, som får den så magiskt harmonisk? Ibland trolsk men den typen av natur börjar bli sällsynt. Som ett orangeri. Några exemplar finns kvar som turistattraktioner. Så varför finns lugnet i naturen men inte i ett hem?

Staden kan förmedla samma känsla. De små kvarteren, med hus från sekel tillbaka, gamla men upprustade trästaket, speciellt i decembermyset, härliga mängder med snö. Visst skapar det harmoni. Den tiden förmedlar lugn, en tid när ordet stress inte uppfunnits. Människor skapade trygghet för varandra. Bilden förmedlar både trygghet och harmoni.

Storstaden kan förmedla trygghet idag, när inte människor kan. Inte harmoni men trygghet. Naturen finns någon annanstans, på avstånd. Om man har möjlighet att pendla mellan naturens harmoni och stadens trygghet, då lever man i välfärd.

Att skriva böcker kräver att harmonin går sönder, annars är det ingen mening med att läsa boken. Helst så nyöverraskande splittring som möjligt. I brist på skicklighet måste man ta till råhet. Men det är inte råheten som ska fängsla utan skickligheten att vända en överraskande disharmoni i tillvaron till en oväntad upplösning, som för tillbaka till en harmoni, som egentligen inte finns i verkligheten, men som själen längtar efter och som får läsaren att hållas kvar och fly verkligheten för en kort stund. Trollskogens trygga skrämsel, den är lika sällsynt i litteraturen, som i verkligheten. I realitylitteraturen alltså, för jag talar om att återspegla verkligheten.

Böcker är själens tillflykt, för en stund – en tavla på väggen, en ständig påminnelse.

Allt är inte kludd som rimmar

Att skriva är att leva. Att skriva är en gåva. Prestationsångest.

Ja, så kändes uttrycket ”en gåva”, för är det en gåva man fått, då borde det vara en talang och en talang är något som sticker ut, som presterar häpnadsväckande.

Men alla gåvor är inte till för alla. Det kan förstås vara en gåva, som ger andra människor livsmod, styrka och glädje men det kan också vara något eget, för att man själv ska få livsmod, glädje och ork att leva vidare. Vad som har en betydelse för vem, är svårt att veta.

Ibland blir det bara kludd, även för talanger. Där finns likheter med konstnären också. Ibland blir det bara kludd, hur väl man än vill och hur man än försöker, för dagar är olika. Men även kludd kan ha betydelse. Obegripligt men sant. När Karin Palola och Ernst Billgren satt i soffan och funderade över utställningar och vilka tavlor de valde ut, kunde de inte svara. Att välja ut det som är bra är inte enkelt. Vad är bra för vem? Vad som talar till en människas själ är svårt att säga, för vi berörs av olika saker, kopplar till olika erfarenheter, ser skönhet med olika ögon och berörs av okända och olika energier. Det som andra berörs av, berör kanske inte mig och tvärtom. Alltså är det värt att fortsätta måla, att fortsätta skriva.

Önskar er en underbar kluddhelg. Vädret inspirerar faktiskt.

Att måla färgsprakande bilder med bara svart färg

Idag ska jag bara rätta till ett tankefel som jag haft i tidigare resonemang när jag jämfört skrivandet med ”tavelmålande”. Jag har pratat om verktygen som används, jämfört författarnas hantering av bokstäverna, för att få dem till ord som bildar helheter, tills bilderna växer fram som skapar berättelsen med konstnärens penslar och dukar. Men där gick det fel. Jag borde jämfört bokstäverna med färgerna, med konstnärens val av färger, både konsistens och nyanser och tekniken att få ihop dem.

Konstnärens verktyg däremot, som penslar och dukar ska väl jämföras med författarens verktyg, penna, skrivmaskin, dator.

Men blir författarens berättelse annorlunda, om man använder en penna, istället för en dator? Egentligen inte. Berättelsen finns inne i huvudet, oberoende av om den skrivs med blyerts, skrivmaskinsband eller typsnitt på datorn. Samma berättelse. Men bilden i konstnärens huvud ser väldigt olika ut, om den blir till med pensel, dator eller sprayburk. Man byter liksom genre. Skickligheten kräver något fysiskt också.

Vart kom jag med den här jämförelsen?

Absolut ingenstans, men det gav mig en inre paus, för att förundras över människors otroliga förmåga att kunna skapa så mycket, av så lite och speciellt konstnärer som skapar tavlor utan digitala hjälpmedel. Det är svårare än att skriva utan digitala hjälpmedel. Rent fysiskt menar jag. Däremot är det svårare att skapa färggranna, intagande bilder med svarta bokstäver.

Författare + förlag = matchmaking

Idag blir det en kort text, för den är så enkel. Enkel matematik helt enkelt. Ordet enkelt har redan använts fyra gånger. Då förstår ni.

Jag har googlat en del på förlag, svenska förlag, inklusive finlandssvenska. Jag hittar inte fler än ungefär 300 men jag läste att det finns runt 1000 (svenskspråkiga) förlag. Naturligtvis försvinner förlag med jämna mellanrum, andra köps upp, fusioneras men samtidigt dyker det upp nya förlag hela tiden. Tusen förlag. Samtidigt kan man läsa att de stora förlagen får in omkring tusen manuskript per år. Tusen förlag och tusen manuskript, en ekvation som är simpelt enkel. Ändå funkar det inte? Många av de små förlagen söker något annat än de stora gör men samtidigt vågar man inte chansa. Det handlar om kärlek men också pengar. Vad är viktigt? Insidan eller utsidan? Anseende eller originalitet? Eller kvaliteten?

Ensam är stark, sköt det själv, print-on-demand. Kan man inte göra pengar på att författa böcker, då kan man förtjäna på andra som inte heller hittar någon matchning. Det är en möjlighet, där kvaliteten inte spelar så stor roll.

Internet är svaret. E-böckerna gör det enkelt att få både original och behålla anseendet, kanske till och med vinna på båda, precis som internet är svaret på trygga och billiga relationer, som är mer tillfredsställande än verkligheten. Enligt nyhetsrapporteringar, som jag inte längre har källhänvisningar till. Men det kan gå inflation i systemet.

Inflation betyder att istället för att ha de pengar som du inte har, så har du det dubbla, men det är endast värt hälften av det som du skulle ha haft, om du hade det som du inte har.

Sagt av någon smart, vet inte vem

Att hjälpa andra_Kirkegaards visa ord


”Om det verkligen skall lyckas att leda en människa till ett bestämt mål, måste man först och främst se till att finna honom där han är, och börja där. Detta är hemligheten i allt hjälpande. Den som inte kan det, han lurar sig själv, när han anser sig kunna hjälpa en annan. För att verkligen kunna hjälpa en annan, måste jag förstå mer än han, men ändå först och främst det som han förstår. Om jag inte gör det, så hjälper min merförståelse honom alls inte. Vill jag likväl göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är fåfäng och stolt, så att jag i grunden i stället för att gagna honom, egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet. Hjälparen måste först ödmjuka sig under den som han vill hjälpa och härvid förstå att det att hjälpa inte är det att härska, utan det att tjäna, att det att hjälpa är villighet att tills vidare finna sig i att ha orätt och i att inte förstå, vad den andra förstår. Ifall du inte kan börja således med en människa, att han kan finna sann lindring i att tala med dig om sitt lidande, så kan du heller inte hjälpa honom, han stänger sig för dig, han stänger sig inne i sitt innersta – hur mycket du än predikar!

Sören Kirkegaard

Varför vill alla bli författare? - svaret

Tillbaka till tankarna kring varför ”alla” vill bli författare, utgivna av något etablerat förlag. Jag hade ingen förklaring förra gången jag bloggade om saken och frågan har väl legat inne i mig och sökt ett svar, utan att engagera mig aktivt. Frågan är tudelad.

Varför vill man bli författare?

Varför vill man bli utgiven av ett förlag?

Första frågan har kanske inte engagerat mig så mycket men det är väl som med andra yrken, att någonting i yrket intresserar, lockar, drar och man vill syssla med det till vardags. Som att vara egenföretagare, själv rå om situationen och samtidigt få syssla med något skapande, ett djupt mänskligt behov och en grundläggande förmåga som skiljer oss från andra varelser. Att skriva är att få utlopp för sin kreativitet, fantasin och samtidigt roa andra. Det är nog ett annat mänskligt behov hos de flesta, att få ge åt andra det man själv har. Hur många bloggar vill lära ut åt andra, hur man bakar, kokar, pysslar med växter, tar hand om djuren osv.

Egenföretagare styr över tiden, planeringen, livet. Många mår bra av det.

Men som sagt, vem kan inte ge ut en bok idag?

Alla kan ge ut böcker idag men det är betydligt svårare att få dem sålda, spridda. De drunknar i mängden av böcker. Men är man verkligen en författare, bara för att man trycker upp en bok?

Personligen tycker jag inte det och jag tror många håller med mig. Alla bloggare skulle kunna kalla sig lärare också men gör det inte. Man lär andra något hela tiden men för det kallas man inte lärare. Något kvalitetsmått, någon yttre institution har inte bekräftat att man har kompetensen.

Man kan utbilda sig till författare, gå vägen via universiteten och ha papper på att man är författare. Nu närmar vi oss, varför jag tror att man vill ta vägen via förlagen. Kvalitetsgaranti, kompetensbekräftelse, även om förlag missar kompetenser ibland eller inte har möjlighet att anta alla, som kunde ha potentiell förmåga att sälja.

I min tanke handlar det om, att via köksvägen få bli något, som man kunde ha studerat till, få ”papper” på att man kan. För visst finns det en och annan lärare, till och med fantastiska pedagoger, som inte gått universitetsvägen utan bara har talangen. De är inte många men de finns.

Haken är bara, att de stora författarna har inte gått via utbildningen utan fångats av talangscouter. Och då blir frågan, vill man bli författare eller stor författare? Senvägen eller genvägen. Vid en viss ålder behöver man inte fundera så mycket på alternativen.

Att släppa taget och tolka fritt

I tidigare bloggtexter har jag nämnt något om att en del tavlor avspeglar verkligheten och behöver inte tolkas, medan andra kräver tolkning, en tolkning som varierar från person till person och där ingen har rätt.

Böcker kan vara uppbyggda på samma sätt. Vissa är (för mig) helt obegripliga, andra, som reality, där jag hänger med. Till och med fantasybäcker är tydliga trots att de inte motsvarar verkligheten men de är uppbyggda med samma struktur på något sätt.

Tydligheten i böcker kan ändå vara av en annan sort. Går man långt tillbaka i tiden, till början av 1900-talet, så är litteraturen mycket tydlig med pekpinnar och beröm, som sedelärande litteratur. Idag är det inte möjligt att skriva pekpinneböcker, inte ens att skriva någon på näsan, att vara för övertydlig. Läsaren måste få vara med i berättelsen, tänka själv. Det är intressant att skriva, försöka vända och svänga på meningar och innehåll för att inte skriva någon på näsan, att våga avstå från att berätta rätt tänk, ha rätt tänk av verkligheten och fortfarande inte bli för svår att förstå.

Men det vill jag inte alltid som författare. Det finns gånger, då man vill leda tankarna åt ett visst håll, trots alla skrivskolors och –kursers försök att få författaraspiranter att inte göra det.

Kanske det är en skicklighet det med, att kunna hantera verktygen, så att läsaren inte ser att vägen leder, dit man tror att man vill gå, utan att man tagit ställning.

En kuslig tanke egentligen. Så länge man sitter hemma i soffans trygghet utanför berättelsen, är det tryggt men annars föredrar man nog tydlighet i tankar och åsikter som står tillbuds.

Det här var väl en knepig text, att fundera på.

Orsaken till världens problem?

Eftersom det är söndag, behöver tankarna få vila men ändå meditera över något, lite som i bakgrunden. Tar en gammal goding ... 

(eftersom det är en text som rullar på i världen, så vet jag inte källan)


United Nation survey

Last month, a worldwide survey was conducted by the United Nations. The only question asked was: “Would you please give your honest opinion about solutions to the food shortage in the rest of the world ?”

The survey was a huge failure...

In Africa they didn’t know what “food” meant.

In Eastern Europe they didn’t know what “honest” meant.

In Western Europe they didn’t know what “shortage” meant.

In China they didn’t know what “opinion” meant.

In the Middle East they didn’t know what “solution” meant.

In South America they didn’t know what “please” meant.

And in the USA they didn’t know what “the rest of the world” meant.

Medvetenhet som nyckel till författarskap

När Anne Lundberg satt och diskuterade med antikrundans konstexpert Claes Moser i programmet Konstrundan i Österlen, så förklarade han om fördelen med konstrundan, att man fick tillfälle att möta konstnärerna, ställa frågor till dem. Frågor kring deras stil, genre, motiv osv.

Jag fick en känsla av, att konstnärer många gånger gör fler medvetna val, än författare eller är det så, att ju mer välmedveten man är desto öppnare blir vägen till etablerad konstnär. Kanske tvärtom också. Har man en gång funnit vägen, blir man nyfiken på vad mera, som finns att upptäcka.

Och författare då? Hur medvetna är författare och aspirerande författare? Har man något annat svar på frågor om stil, genre, berättarröst, teknik osv. än att man ”känner” för det?

Viktiga frågor, att fundera på, kanske meditera kring, under helgen.

Äldre inlägg