Om

Att skriva är en konst. Konst är ett begrepp utan gränser. Konst kan betyda allt och ingenting men vi har ändå en uppfattning om, när något berör och luften vibrerar. När en violinist kan sitt instrument till fulländning, hör man inte fiolen, bara musiken. Men det är högst individuellt när, och om, en tavla ger själen vibrationer, allt beroende på betraktaren och mötet med bilden. 
Att skapa med orden, för att framkalla violinistens magi, där orden i texten inte skaver och där orden inte skapar konturer som som skulle få bilden att dö, är en konst, som behöver tränas lika mycket som skickliga konstnärer och musiker gör för att hantera sina verktyg.

Jag vill att bloggen ska skrivas med en glimt i ögat, inte alltför seriöst även om det är djupa tankar.

  


 

Presentation
Kontaktformulär

   bloggtoppen.fi - finlandssvenska bloggar

Paus redan från starten

Hm ... min tanke att skriva om egen utgivning får skjutas på någon dag. Det är så många texter som ska bli till på kort tid nu och tiden är en begränsad resurs. Skönt att det är söndag och jag än en gång skyller på den, att vi tar söndagsvila med något tänkvärt. En talande bild. 

 


Tänk på detta. 

En droppe i havet märks inte

Jag trampar fortfarande på startlinjen och kommer inte iväg på min resa in i djungeln. Man måste läsa på först, kolla kartan, om man har någon eller börja skissa på en egen karta.

Igår läste jag några siffror kring hur många böcker som ges ut per år. Det är inte lätt att veta med de etablerade förlagen, eftersom många sänder sina manuskript till flera förlag men siffran har stigit från tusen till tretusen. Och hur många är det som går sina egna vägar? Jo, uppskattningsvis 10000. Det är siffror, som talar. Man blir inte rik på att ge ut böcker själv och det kräver tid, förutom pengar. Någonting är det som driver eller är det bara att man inte är medveten om vad tiotusen personer betyder. Det är svårt för en droppe att göra sig synlig i havet. Hur mycket är man villig att satsa? I pengar alltså, för det kostar. Vad är målet?

Att roa sin närmaste vänkrets och hoppas att de vill sprida boken vidare? Men för att nå ut, längre än till den närmaste kretsen, måste boken ha kvalitet, ha det speciella som håller läsaren kvar.

Är det för att fånga förlagens uppmärksamhet? Då behöver boken definitivt ha kvalitet och kvalitet kostar, om man inte är naturbegåvning eller studerat rätt ämnen. Ska man välja skrivarskolor eller lektörer, skrivcoacher eller spökskrivare? Det sista är för mig obegripligt. Varför vill man bli författare om man inte kan skriva själv?

Jag kommer inte fram till svaret på varför man vill ge ut en bok men det mesta tyder på att den närmaste vänkretsen och familjen inte räcker till och då behöver boken ha kvalitet och även om man är bra, har fattat upplägget med dramaturgi, intrig, handling, karaktärer, driv osv. så är det inte helt fel att anlita en bra lektör. Till rimligt pris.

Jag utgår ifrån att det är en högkvalitativ bok jag vill ge ut, på eget förlag. Så, imorgon går jag in i djungeln.

Att ge ut böcker på eget förlag

Jag tror att det krävs en hel del ställningstaganden innan man ger ut på eget förlag, många frågor att ta ställning till. Handlar det verkligen om att ge ut på förlag? Måste man ha förlag? Måste man ha ett företag?

Jag vet inte om det här blir en vandring in i djungeln, i snårig mark, som jag aldrig tar mig ut ur, bara lägger mig ner och ger upp. Men det kan ändå vara värt att börja rusta sig, för en djungelfärd.

De första frågorna är väl, varför man överhuvudtaget vill ge ut sin bok/sina böcker? Vill man bara roa sina närmaste, vill man nå en viss kategori av människor som t.ex. hundägare, eller vill man ge sig på ett försök att väcka uppmärksamhet hos de etablerade förlagen? Det kan nog vara bra att fundera på de frågorna, för att tänka ut kvaliteten på boken, om det skulle vara värt att satsa pengar på en lektör eller språkgranskare.

Det finns förlag som erbjuder tjänster, för att få kvalitet på boken, till ett visst pris men det är inte lätt att veta vad man får för pengarna. Det är bara att gå in på deras hemsidor och kolla.

Jag tror att jag hittat mitt nya område att blogga kring, nu när jag lämnat Österlens konstrunda. Om det här blir ett långvarigt eller kortvarigt ämne, ja, det beror på hur snårig marken är.

Är du intresserad, så häng med.

Farväl till konstrundan på Österlen

Idag är sista dagen, som Konstrundan på Österlen kan ses på svt play (i Sverige, ibland i Finland också) och det är trist. Ett av de lugna, meditativa programmen, som kan rulla på i bakgrunden, i all evighet.

Jag suger ut det sista möjliga. Och tänk, efter månader, finns det fortfarande något att fundera kring. Ernst Billgren försöker ge en förklaring på varför människor målar, vad som är målet med det hela. Svårt att svara på, för var och en har sin orsak men ytterligheterna är väl att antingen göra en inre resa, att uttrycka sig själv medan andra för en diskussion kring målandet, på ett internationellt plan och jämför sina alster med vad andra gör. Båda typerna har rätt. Så borde det få vara i samhället också. Antingen gör man sin inre resa eller för en diskussion med andra.

Det finns många punkter mellan de ytterligheterna. Mitt skrivande är varken en inre resa eller ett jämförande med andra. Jag vet inte vad det är. En njutning av att kunna skapa något som fascinerar, fångar och intresserar, där andra får göra resan eller sköta jämförelsen.

Kanhända jämförelserna slutar här, jämförelserna mellan konsten och skrivandet. Något nytt får ersätta. Få se vad det blir.

Idag ska jag i alla fall börja skriva mina bästa skrivtips (inte online). Som om det inte redan skrivits. Jodå, men inte mina hemligaste metoder och tricks. Kanske en bok, En dummies med mina bästa skrivtips.

Konsten speglar samhälle

Tänkte satsa på ett kortare innehåll idag. Orden bara drar iväg, hakar fast i varandra och kör som en skyttel fram och tillbaka tills en trasmatta av ord och meningar ligger framför på skärmen.

Konstantikexperten Claes Moser uttryckte en mening, när han satt i soffan på Österlen och filosoferade över konsten, att den speglar samhället. Kanske än mer förr, när skrivkonsten inte var lika högt värderad och regenter måste få ut budskapet till folket, om vad som var angeläget i landet och vad som var mindre önskvärt.

Att ett konstverk speglar samhället kräver eftertanke, när man betraktar tavlan. Det handlar inte bara om att förmedla känslor då längre. Man måste förstå så mycket annat, vara vaken för vad som sker i samhället, vad som skett i historisk tid, när bilderna skapades, både i teknik och ”avbildning”.

Speglar böckerna något om samhället. Mord, deckare, kriminalare. Vad säger det? Jag tror att det speglar en trygg värld. Det fanns en tid, när kärleksromanen vann terräng och jag undrar om det inte berodde på, att kärleken fick en större plats i valet av partner. Man giftes inte bort längre. Äktenskapet var inte bara en överenskommelse, Känslorna fick avgöra framtidslyckan och litteraturen hjälpte till. Men jag tror inte att tavlorna förmedlade samma samhällsfenomen utan tog fasta på urbaniseringen istället. Litteraturen måste hållas nära människan, för att vinna läsare. Konsten behöver avståndet.

Mord, deckare, thriller, fantasy, science fiction. Otrygga, överraskande händelser. Det speglar en värld av trygghet, där längtan efter spänning lockar, en spänning som man inte vill uppleva i verkligheten och som de, med upplevelser av krig och förföljelser inte lockas till lika mycket.

Nu skakar samhällets grunder. Otryggheten är på väg tillbaka i verkligheten. Vilken typ av litteratur är det vi kommer att se i framtiden?

Betydelsefull eller värdefull?

Hur värderas böcker och hur värderas konst (jag håller mig till tavlor fortfarande)? För att inte tala om människor? Jag har för mig att det skiljer sig å på den här punkten. Tavlor värderas i pengar. Visst kan tavlor väcka känslor, tankar, ha en läkande effekt. Jag vet inte hur, men det experimenteras i alla fall med att skriva ut recept på konstrundor som läkande medel.

Men generellt sett, ligger tavlornas värde i hur ekonomiskt värdefulla de är. Eller med tiden blir.

En bok värderas inte i pengar. Visst finns det böcker, som får ett antikvärde, eller signeras med en värdefull autograf. Men då är det autografen som är värdefull, inte boken.

En bok är oftast betydelsefull. Den är viktig, på ett annat sätt än tavlor.

En boks värde ligger i hur viktig den är för läsaren.

Värdefull eller betydelsefull?

Människor kan också kategoriseras på samma sätt, vara värdefulla eller betydelsefulla, där ordet värdefull i ekonomisk mening, skapar en kall och hård miljö.

Man vill vara viktig, ha betydelse. Och det har man. Man har alltid betydelse för vissa människor, Problemet är, att man inte har betydelse för dem man vill ha betydelse för.

Men ibland träffar man människor, som betyder något för en själv och då vill man också betyda något för de personerna. Det kan bli krångligt. Hjärtesår.

Ibland förväntas man ha betydelse för människor man inte vill ha betydelse för. Lika krångligt. Det är lättare att välja bort böcker, som vill vara betydelsefulla men inte är det.

Ofta känner man sig inte viktig alls. Eftersom det finns så många människor på jorden, borde det inte vara ett problem, att känna sig viktig men det är nästan tvärtom. Med så många människor på jorden, är det svårt att känna sig viktig. Då är det viktigt att tänka, att det räcker med att man är viktig för en enda människa.

Eller för något djur.

Eller för naturen.

Kan man vara viktig för sig själv?

Pendla mellan trygghet och harmoni - välfärd

När jag tänker på tavlor, framkallas automatiskt bilder på lugna harmoniska speglingar av verkligheten, oftast blir det naturbilder, för lugnet finns i naturen. Undrar varför det är så? Jag antar att lugnet beror på att det är läget där jag finner vila och vila är det tillstånd där själen trivs som bäst. Naturens kraft beror på vädret, som oftast beror på solens olika lägen men även en mörk, mulen bild kan ge ro. (kolla Palolas tavla i ett tidigare inlägg). Vinden, blåsten skapar dramatik, oro och kaos.

Visst finns det tavlor som avbildar interiörer, från små mysiga stugor, enkelt, harmoniskt inredda men de ger inte samma harmoniska känsla, än mindre lägenheter, hur enkelt de än är inredda. I ett försök att inte skapa kaos, så förmedlar de inte samma stillhet. Möblerna, inredningen, är som vädret, mest som blåsten. Vad är det med naturen, som får den så magiskt harmonisk? Ibland trolsk men den typen av natur börjar bli sällsynt. Som ett orangeri. Några exemplar finns kvar som turistattraktioner. Så varför finns lugnet i naturen men inte i ett hem?

Staden kan förmedla samma känsla. De små kvarteren, med hus från sekel tillbaka, gamla men upprustade trästaket, speciellt i decembermyset, härliga mängder med snö. Visst skapar det harmoni. Den tiden förmedlar lugn, en tid när ordet stress inte uppfunnits. Människor skapade trygghet för varandra. Bilden förmedlar både trygghet och harmoni.

Storstaden kan förmedla trygghet idag, när inte människor kan. Inte harmoni men trygghet. Naturen finns någon annanstans, på avstånd. Om man har möjlighet att pendla mellan naturens harmoni och stadens trygghet, då lever man i välfärd.

Att skriva böcker kräver att harmonin går sönder, annars är det ingen mening med att läsa boken. Helst så nyöverraskande splittring som möjligt. I brist på skicklighet måste man ta till råhet. Men det är inte råheten som ska fängsla utan skickligheten att vända en överraskande disharmoni i tillvaron till en oväntad upplösning, som för tillbaka till en harmoni, som egentligen inte finns i verkligheten, men som själen längtar efter och som får läsaren att hållas kvar och fly verkligheten för en kort stund. Trollskogens trygga skrämsel, den är lika sällsynt i litteraturen, som i verkligheten. I realitylitteraturen alltså, för jag talar om att återspegla verkligheten.

Böcker är själens tillflykt, för en stund – en tavla på väggen, en ständig påminnelse.

Allt är inte kludd som rimmar

Att skriva är att leva. Att skriva är en gåva. Prestationsångest.

Ja, så kändes uttrycket ”en gåva”, för är det en gåva man fått, då borde det vara en talang och en talang är något som sticker ut, som presterar häpnadsväckande.

Men alla gåvor är inte till för alla. Det kan förstås vara en gåva, som ger andra människor livsmod, styrka och glädje men det kan också vara något eget, för att man själv ska få livsmod, glädje och ork att leva vidare. Vad som har en betydelse för vem, är svårt att veta.

Ibland blir det bara kludd, även för talanger. Där finns likheter med konstnären också. Ibland blir det bara kludd, hur väl man än vill och hur man än försöker, för dagar är olika. Men även kludd kan ha betydelse. Obegripligt men sant. När Karin Palola och Ernst Billgren satt i soffan och funderade över utställningar och vilka tavlor de valde ut, kunde de inte svara. Att välja ut det som är bra är inte enkelt. Vad är bra för vem? Vad som talar till en människas själ är svårt att säga, för vi berörs av olika saker, kopplar till olika erfarenheter, ser skönhet med olika ögon och berörs av okända och olika energier. Det som andra berörs av, berör kanske inte mig och tvärtom. Alltså är det värt att fortsätta måla, att fortsätta skriva.

Önskar er en underbar kluddhelg. Vädret inspirerar faktiskt.

Att måla färgsprakande bilder med bara svart färg

Idag ska jag bara rätta till ett tankefel som jag haft i tidigare resonemang när jag jämfört skrivandet med ”tavelmålande”. Jag har pratat om verktygen som används, jämfört författarnas hantering av bokstäverna, för att få dem till ord som bildar helheter, tills bilderna växer fram som skapar berättelsen med konstnärens penslar och dukar. Men där gick det fel. Jag borde jämfört bokstäverna med färgerna, med konstnärens val av färger, både konsistens och nyanser och tekniken att få ihop dem.

Konstnärens verktyg däremot, som penslar och dukar ska väl jämföras med författarens verktyg, penna, skrivmaskin, dator.

Men blir författarens berättelse annorlunda, om man använder en penna, istället för en dator? Egentligen inte. Berättelsen finns inne i huvudet, oberoende av om den skrivs med blyerts, skrivmaskinsband eller typsnitt på datorn. Samma berättelse. Men bilden i konstnärens huvud ser väldigt olika ut, om den blir till med pensel, dator eller sprayburk. Man byter liksom genre. Skickligheten kräver något fysiskt också.

Vart kom jag med den här jämförelsen?

Absolut ingenstans, men det gav mig en inre paus, för att förundras över människors otroliga förmåga att kunna skapa så mycket, av så lite och speciellt konstnärer som skapar tavlor utan digitala hjälpmedel. Det är svårare än att skriva utan digitala hjälpmedel. Rent fysiskt menar jag. Däremot är det svårare att skapa färggranna, intagande bilder med svarta bokstäver.

Författare + förlag = matchmaking

Idag blir det en kort text, för den är så enkel. Enkel matematik helt enkelt. Ordet enkelt har redan använts fyra gånger. Då förstår ni.

Jag har googlat en del på förlag, svenska förlag, inklusive finlandssvenska. Jag hittar inte fler än ungefär 300 men jag läste att det finns runt 1000 (svenskspråkiga) förlag. Naturligtvis försvinner förlag med jämna mellanrum, andra köps upp, fusioneras men samtidigt dyker det upp nya förlag hela tiden. Tusen förlag. Samtidigt kan man läsa att de stora förlagen får in omkring tusen manuskript per år. Tusen förlag och tusen manuskript, en ekvation som är simpelt enkel. Ändå funkar det inte? Många av de små förlagen söker något annat än de stora gör men samtidigt vågar man inte chansa. Det handlar om kärlek men också pengar. Vad är viktigt? Insidan eller utsidan? Anseende eller originalitet? Eller kvaliteten?

Ensam är stark, sköt det själv, print-on-demand. Kan man inte göra pengar på att författa böcker, då kan man förtjäna på andra som inte heller hittar någon matchning. Det är en möjlighet, där kvaliteten inte spelar så stor roll.

Internet är svaret. E-böckerna gör det enkelt att få både original och behålla anseendet, kanske till och med vinna på båda, precis som internet är svaret på trygga och billiga relationer, som är mer tillfredsställande än verkligheten. Enligt nyhetsrapporteringar, som jag inte längre har källhänvisningar till. Men det kan gå inflation i systemet.

Inflation betyder att istället för att ha de pengar som du inte har, så har du det dubbla, men det är endast värt hälften av det som du skulle ha haft, om du hade det som du inte har.

Sagt av någon smart, vet inte vem

Att hjälpa andra_Kirkegaards visa ord


”Om det verkligen skall lyckas att leda en människa till ett bestämt mål, måste man först och främst se till att finna honom där han är, och börja där. Detta är hemligheten i allt hjälpande. Den som inte kan det, han lurar sig själv, när han anser sig kunna hjälpa en annan. För att verkligen kunna hjälpa en annan, måste jag förstå mer än han, men ändå först och främst det som han förstår. Om jag inte gör det, så hjälper min merförståelse honom alls inte. Vill jag likväl göra min merförståelse gällande, så är det för att jag är fåfäng och stolt, så att jag i grunden i stället för att gagna honom, egentligen vill beundras av honom. Men all sann hjälp börjar med ödmjukhet. Hjälparen måste först ödmjuka sig under den som han vill hjälpa och härvid förstå att det att hjälpa inte är det att härska, utan det att tjäna, att det att hjälpa är villighet att tills vidare finna sig i att ha orätt och i att inte förstå, vad den andra förstår. Ifall du inte kan börja således med en människa, att han kan finna sann lindring i att tala med dig om sitt lidande, så kan du heller inte hjälpa honom, han stänger sig för dig, han stänger sig inne i sitt innersta – hur mycket du än predikar!

Sören Kirkegaard

Varför vill alla bli författare? - svaret

Tillbaka till tankarna kring varför ”alla” vill bli författare, utgivna av något etablerat förlag. Jag hade ingen förklaring förra gången jag bloggade om saken och frågan har väl legat inne i mig och sökt ett svar, utan att engagera mig aktivt. Frågan är tudelad.

Varför vill man bli författare?

Varför vill man bli utgiven av ett förlag?

Första frågan har kanske inte engagerat mig så mycket men det är väl som med andra yrken, att någonting i yrket intresserar, lockar, drar och man vill syssla med det till vardags. Som att vara egenföretagare, själv rå om situationen och samtidigt få syssla med något skapande, ett djupt mänskligt behov och en grundläggande förmåga som skiljer oss från andra varelser. Att skriva är att få utlopp för sin kreativitet, fantasin och samtidigt roa andra. Det är nog ett annat mänskligt behov hos de flesta, att få ge åt andra det man själv har. Hur många bloggar vill lära ut åt andra, hur man bakar, kokar, pysslar med växter, tar hand om djuren osv.

Egenföretagare styr över tiden, planeringen, livet. Många mår bra av det.

Men som sagt, vem kan inte ge ut en bok idag?

Alla kan ge ut böcker idag men det är betydligt svårare att få dem sålda, spridda. De drunknar i mängden av böcker. Men är man verkligen en författare, bara för att man trycker upp en bok?

Personligen tycker jag inte det och jag tror många håller med mig. Alla bloggare skulle kunna kalla sig lärare också men gör det inte. Man lär andra något hela tiden men för det kallas man inte lärare. Något kvalitetsmått, någon yttre institution har inte bekräftat att man har kompetensen.

Man kan utbilda sig till författare, gå vägen via universiteten och ha papper på att man är författare. Nu närmar vi oss, varför jag tror att man vill ta vägen via förlagen. Kvalitetsgaranti, kompetensbekräftelse, även om förlag missar kompetenser ibland eller inte har möjlighet att anta alla, som kunde ha potentiell förmåga att sälja.

I min tanke handlar det om, att via köksvägen få bli något, som man kunde ha studerat till, få ”papper” på att man kan. För visst finns det en och annan lärare, till och med fantastiska pedagoger, som inte gått universitetsvägen utan bara har talangen. De är inte många men de finns.

Haken är bara, att de stora författarna har inte gått via utbildningen utan fångats av talangscouter. Och då blir frågan, vill man bli författare eller stor författare? Senvägen eller genvägen. Vid en viss ålder behöver man inte fundera så mycket på alternativen.

Att släppa taget och tolka fritt

I tidigare bloggtexter har jag nämnt något om att en del tavlor avspeglar verkligheten och behöver inte tolkas, medan andra kräver tolkning, en tolkning som varierar från person till person och där ingen har rätt.

Böcker kan vara uppbyggda på samma sätt. Vissa är (för mig) helt obegripliga, andra, som reality, där jag hänger med. Till och med fantasybäcker är tydliga trots att de inte motsvarar verkligheten men de är uppbyggda med samma struktur på något sätt.

Tydligheten i böcker kan ändå vara av en annan sort. Går man långt tillbaka i tiden, till början av 1900-talet, så är litteraturen mycket tydlig med pekpinnar och beröm, som sedelärande litteratur. Idag är det inte möjligt att skriva pekpinneböcker, inte ens att skriva någon på näsan, att vara för övertydlig. Läsaren måste få vara med i berättelsen, tänka själv. Det är intressant att skriva, försöka vända och svänga på meningar och innehåll för att inte skriva någon på näsan, att våga avstå från att berätta rätt tänk, ha rätt tänk av verkligheten och fortfarande inte bli för svår att förstå.

Men det vill jag inte alltid som författare. Det finns gånger, då man vill leda tankarna åt ett visst håll, trots alla skrivskolors och –kursers försök att få författaraspiranter att inte göra det.

Kanske det är en skicklighet det med, att kunna hantera verktygen, så att läsaren inte ser att vägen leder, dit man tror att man vill gå, utan att man tagit ställning.

En kuslig tanke egentligen. Så länge man sitter hemma i soffans trygghet utanför berättelsen, är det tryggt men annars föredrar man nog tydlighet i tankar och åsikter som står tillbuds.

Det här var väl en knepig text, att fundera på.

Orsaken till världens problem?

Eftersom det är söndag, behöver tankarna få vila men ändå meditera över något, lite som i bakgrunden. Tar en gammal goding ... 

(eftersom det är en text som rullar på i världen, så vet jag inte källan)


United Nation survey

Last month, a worldwide survey was conducted by the United Nations. The only question asked was: “Would you please give your honest opinion about solutions to the food shortage in the rest of the world ?”

The survey was a huge failure...

In Africa they didn’t know what “food” meant.

In Eastern Europe they didn’t know what “honest” meant.

In Western Europe they didn’t know what “shortage” meant.

In China they didn’t know what “opinion” meant.

In the Middle East they didn’t know what “solution” meant.

In South America they didn’t know what “please” meant.

And in the USA they didn’t know what “the rest of the world” meant.

Medvetenhet som nyckel till författarskap

När Anne Lundberg satt och diskuterade med antikrundans konstexpert Claes Moser i programmet Konstrundan i Österlen, så förklarade han om fördelen med konstrundan, att man fick tillfälle att möta konstnärerna, ställa frågor till dem. Frågor kring deras stil, genre, motiv osv.

Jag fick en känsla av, att konstnärer många gånger gör fler medvetna val, än författare eller är det så, att ju mer välmedveten man är desto öppnare blir vägen till etablerad konstnär. Kanske tvärtom också. Har man en gång funnit vägen, blir man nyfiken på vad mera, som finns att upptäcka.

Och författare då? Hur medvetna är författare och aspirerande författare? Har man något annat svar på frågor om stil, genre, berättarröst, teknik osv. än att man ”känner” för det?

Viktiga frågor, att fundera på, kanske meditera kring, under helgen.

När språket är målet

Att jämföra skrivandet med att måla tavlor har sina likheter men också skillnader. Mina brister i att förstå konsten lyser igenom men även brister kan ge perspektiv, som man inte tänker på, när man saknar bristerna.

Att skriva är att måla scener, med aktörer som ändrar positioner. Då används bokstäverna och orden som verktyg, där de själva hamnar i bakgrunden. Men orden och bokstäverna kan också ställas i rampljuset, där handlingen, om det ens finns en handling, hamnar i skymundan. Jag tänker på Ranelids texter, som är ord, radade efter varandra, som om avsikten var att orden i sig är kärnan, skatten, musiken. Kanske de döljer en handling, händelser, men orden är själva skönheten, melodin, som får allt annat att försvinna. Jag måste medge att jag inte läst texterna, bara lyssnat. I tryckt form, med min egen röst, skulle jag kanske se en handling också men ändå tror jag att skrivverktygen kan vara både mål och medel på samma gång.

Har inte konsten samma möjligheter? Kanske, men jag vet inte om det. En gång såg jag en utställning med penslar hängande i ett träd. Verktygen ställdes i rampljuset men det gav inte samma känsla som en målad tavla. Det såg inte ut som poesi i prosaform, inte som orden i sig kan skapa skönhet. Men, jag har nog dysartemi, tänker jag. (Min egen skapade diagnos så googla inte). Bokstäverna har för mig en större förmåga att vara både mål och medel.

Är du ett geni?

Är du ett geni? Spelar ingen roll, om man upplever sig som geni eller inte, så kan man fråga, vad ”geni” egentligen betyder. Vem är och när är man geni? Vad räknas som geni? Kunskap? Social förmåga? Empati? Teori? Praktik?

Här kommer svaret:

Genius - is 1% inspiration, and 99 % perspiration.

Det var Thomas Edison (glödlampans uppfinnare) som sa detta.

Använder lexikon:

Inspiration = samma på svenska, så då är goda synonymer bra. Googlar … ”... ingivelse, impuls, motivation, kick”. Jag tror på en kombination av kick och motivation.

Perspiration = svett. Alltså hårt arbete.

Människor som kallas genier är egentligen nördar, som lägger ner tid och möda (nästan till hundra procent) på sitt intresse. Oberoende av om det är teori, praktik själsligt, fysiskt osv.

Alla har möjlighet att vara genier, de flesta fångar tillfället och är det.

Varför vill alla bli författare?

Första frågan att besvara är väl, när man räknas som författare? Är inte alla som skriver berättelser med början, handling och slut författare? Eller dikter. Nej, då är man poet. Eller är man det? Någon gång, någonstans, har jag hört att man inte räknas som författare innan man gett ut minst två böcker (utgår från att man menade på etablerade förlag). Men idag är det inte svårt att ge ut böcker. Det går enkelt med print-on-demand. Att få böckerna sålda är ju ett annat problem sen, men inte för att få titeln ”författare”.

Så? För den här morgonens tankar, definierar jag författare som utgiven av ett bokförlag. Varför strävar alla att bli utgivna av förlag? Alla? Jag tror att siffran har stigit till tvåtusen nu, tvåtusen manuskript per år, som de stora förlagen får att läsa. Tusen eller tvåtusen är inte så många med tanke på Sveriges tio miljoner invånare och Svenskfinlands några hundratusen. Men med tanke på förlagens kapacitet och bokslukarnas förmåga att ta sig igenom allt som ges ut, så är tvåtusen ganska mycket.

Tillbaka till frågan. Varför vill alla bli utgivna författare? Den frågan har också ställts i många bloggar. Är det glamouren, pengarna, friheten som lockar? Det kan nog vara så. Själv tänker jag att man kan syssla med annat för pengar och frihet. Glamouren får vara. Mina böcker skulle jag kunna låta ligga på någon av de gratis onlinesidorna, bara att ladda ner. Men tänk om de är bra? Tänk om någon stjäl min idé? Tänk om någon blir utgiven med min text, mitt innehåll? Jag har inte så bra koll på världen. Kanske det här är orsaken till, att man vill bli utgiven av förlag. För att trygga sina alster. Eller vad tänker ni?

Och visst är det så, att om man har väldigt många berättelser i huvudet och vill få dem snyggt skrivna, väl formulerade, läsbara, då är tiden väldigt viktig, den tid man bara har när författarskapet är ett yrke.

Men det kan alltså handla om trygghet. Alla möjligheter finns att ge ut böcker på alternativt sätt. Amazon är ett exempel. I Sverige har bland annat Hoi förlag ett alternativt sätt att ge ut böcker, där man investerar själv, engagerar sig i eget företagande, investerar tid och pengar, till priset av otrygghet. Att vandra på en dimhöljd väg, utan att se vad som finns framför, utan att förstå vägvalen eller hur lång vägen är, det kostar mer än bara tid och pengar.

Så, är det faktiskt bara glamouren, pengarna och friheten, som är magneten till livet som författare?

Svårare att måla än att skriva? – dyslexi-dysart(i)/dysartemi

Här i del 2 tar jag väl i lite för mycket men tankarna bara dök upp, kring vad som är svårast. Det är en väldig skillnad på att fantisera ihop en historia, att förstå gestaltning, se bilderna framför sig i tankarna, att väva samman en fantastisk historia och att få ner den på papper. Frågan är, hur funktionsnedsatt man är. Dyslexi (och andra språkliga svårigheter) är inte något man har 100 % eller 0%. Att kunna hantera symbolerna, som inte har någon motsvarighet i verkligheten runt om oss, som bara är ett mänskligt påfund, rör sig på skalan mellan 0 och 100 för varje enskild individ. Då kan det vara knepigt att få fram sin berättelse, att ens intressera sig. Man kan förstås anlita någon som fungerar som sekreterare. Kan man det inom konsten? Det är nog svårare att måla något som bara finns i den enas huvud, hur mycket man än försöker förstå. Då är bokstäver och symboler enklare att diktera.

Jag tror inte det och jag personligen skulle inte vara intresserad. I konsten får man avbilda något som ögat kan se, även om de kombinars på obegripligt sätt medan en författare ska måla samma tavlor med symboler som är konstruerade. Så visst är skrivandet en väldigt svår förmåga. Ingen diagnostiseras ändå för ”dys-art(i)” eller ”dysartemi” (begreppen kanske finns på riktigt men jag har svarvat till dem själv i texten). Jag skulle ha den diagnosen ganska starkt men eftersom vi överlever och fungerar bra utan konstkommunikation idag, så är det lugnt. För min del, alltså.

Lättare att skriva än att måla?

En måndagsfundering, innan tankarna hunnit skärpas inför veckans alla händelser. Är det enklare att vara författare än att vara konstnär?

Jag läser många bloggar med "skrivtips" och alla handlar om dramaturgi, gestaltning, intriger. Det allmänna, vanliga, som alla tror sig förstå innebörden av men de verktyg, som verkligen ger mervärde, delas inte ut. Vem vill ha en konkurrent i kampen om att bli utgiven? Och då undrar jag, ja, egentligen är jag säker på, att de verkliga tipsen skulle kunna användas av alla med författardrömmar. Är det lika för konstnärer, alltså de som målar tavlor? Om de fick tips av kolleger, skulle de verkligen kunna föra handen och penseln bättre, och bli en konkurrent? 

Det känns som om det egna språket, den egna stilen är så mycket viktigare för konstnärer. Eller kanske inte. Om de vill med i etablissemanget, då försöker de väl efterlikna. Ändå känns det svårare, att bli bättre på penseldrag, rätt mängd färg, djup, stil, som konstnär än som författare. 

Men så kan det inte vara. Min hand kan inte måla, men jag kan se tavlor, se konstnärernas praktiska arbete, uppleva det svårt, svårare än att skriva. Det är en hälsosam tanke, för skrivandet är egentligen lika svårt och så länge man inte upplever det, har man mycket kvar att lära sig. 

Var det för invecklat skrivet? Kanhända, men tänk på att det är måndag och det är långt kvar innan dimman lättar.

Ett stressat pausinlägg

.... och ur kaoset hördes en röst som sade: ”Le och var glad, ty det kunde vara värre.”

Och jag log

Och jag var glad

Och det blev värre

Beskrivande berättelsers framtid

Beskrivande berättelsernas tid är förbi. Eller pausar den bara? Fenomen brukar göra comeback, en typ av postrenässans. Beskrivande berättelser kan ge en vila, som stressade människor, bombarderade av information, kan behöva. Visst följer människor med Nils Holgersson fortfarande men som bok skulle den inte kvala in för utgivning.

Konstverk speglar sin samtid, en samtid som framtiden inte känner till, utan tolkar från sin realtid. Man måste tolka. Böckerna speglar också sin samtid. Beskrivande berättelser speglar sin tid.

Händelseutvecklingen är nog det svåra i att förstå, att berättelsen ska ha ett ”problem”, som ska lösas. Alla berättelser har ett problem, både beskrivande och konfliktbaserade. Men det är skillnad på om man återberättar en händelse, alltså (åter)berättar hur det gick till när problemet löstes än om man följer huvudkaraktärens avsikter, som plötsligt och oväntat (trots att man vet som läsare att något måste hända) stöter på hinder. Man följer med huvudkaraktären, som inte vet om hindren som möter, inte vet hur det ska lösas men ändå strävar efter lösningen, för att nå målet. Det finns ingen berättare som vet, inte ens huvudkaraktären vet problemen, innan händelsen startar. I en beskrivande berättelse utgår man oftast inte av ett mål, möjligtvis av en beskrivning av en problematisk tillvaro som måste lösas och där är skillnaden. I lösningsprocessen kan många problem och hinder möta, men berättelsen utgår från ett problem, inte från en avsikt, strävan eller ett mål.

Skillnaden är svår att peka på men det är skillnad på om preteritum skrivs i preteritum eller om det är presens som skrivs i preteritum (som bara är en sekund gammal). Alltså, berättar man om hur det gick till när problemet löstes, eller får berättelsen ett problem som måste lösas.

Men vem vet. En dag kan beskrivningsberättelserna komma tillbaka, för att stillsamt njuta av karaktärernas verksamhet.

Det här är bara en aspekt, som är aktuell just nu.

En egen röst


Författarens röst? 

Det är viktigt att författaren har en egen röst, står det skrivet på många coachande internetsidor. Även om orden är enkla att förstå, är det inte enkelt att konkretisera men om man lägger till en bisats, att man inte ska försöka kopiera kändisförfattare, då blir det enklare, att en egen röst betyder att man inte blir en kopia. Orden i sig är enkla att förstå men verkligheten då?

Alla böcker är redan skrivna, läste jag någonstans och det gäller för författaren att skriva samma sak men bättre. Nej, Harry Potter fanns inte tidigare men nog det magiska. Att göra något nytt av ingredienserna, är att få en egen röst. När det gäller innehållet, måste det nog handla om, att kombinera ingredienserna på ett nytt sätt.

Länge tänkte jag, att en egen röst har med språket att göra, sättet att formulera sig och så kan det också vara. Jämför naturbilderna hos Renoir eller Monet, inklusive deras duttande med penseln mot Dalis söndertrasade bilder, där man fortfarande känner igen föremålen till skillnad mot Miros tavlor. En jämförelse av ytterligheter men det blir tydligast på det sättet.

       

Dali                       Monet                     Miro

Vilken är min röst? Frågan har nog rört sig i skuggan bakom mig under hela mitt skrivande och oroat, för att jag inte varit säker på att jag förstått frågan. Men jag vill inte bli tolkad, inte som surrealisterna. Jag vill vara en Monet eller Rembrandt, även om de också måste tolkas idag, mer än på sin egen tid.

Så startade jag bloggen för några dagar sen – och plötsligt förstod jag vad en egen röst är. Ibland ska man bara bära frågan med sig, för plötsligt en dag (när man minst anar), ligger svaret framför ögonen.

Jag anar, att det är rösten, som förlagen satsar sina pengar på, riskerar eller chansar. På samma sätt som målningar berör människor olika, gör texterna det. Allt är säljande, bara det inte är "lagom".

Språket avslöjar stilen

En bra berättelse är alltid en bra berättelse men en berättelse kan bli väldigt bra beroende på språket som används, sättet språket används. Olika bilder talar olika till olika personer.

Primus Mortimer Pettersson var naivist. Bilderna är enkla, tydliga. Ibland är de ljusa, milda men ibland mörka och murriga. Naivisternas tavlor står sig högt i klass och stil.

Jag tror att detsamma gäller med texten, beskrivningarna, något av en gestaltning kanske. Det blir lätt i samma stil som naivisternas tavlor. Väldigt tydliga, uppradade, även om man försöker använda sig av gestaltning i beskrivningarna.

 

(från Karins hemsida https://www.karinpalola.com/)

Karin Palola är en ung konstnär, som får färgerna att gå in i varandra utan att bilden blir otydlig, inte surrealistisk. Jag talar om hennes naturmålningar. Hon experimenterar med så mycket mer men naturbilderna förmedlar ofta mystik. Alla delar finns där de ska, kör inte över varandra, skapar en fantastisk helhet, utan skarpa gränser, utan gränser. De bara flyter in i varandra i en helhet, som skapar en bild som förmedlar känslor, dofter, helhet och delar. Perfektion. Man kommer inte till ett hinder, där man måste tänka till för att förstå.

När gestaltningen är som bäst, blir det som en tavla målad av Karin Palola.

Jag tror att jag länge varit naivist. Inget fel i det, om man är nöjd men jag strävar efter att skriva som Karin Palola målar.

Manus på gång

Det är svårt att skriva om sina manuskript. Innehållet, idén, är liksom en uppfinning man vill vara först med att få patent på. Ändå är det så mycket mer av konsten att hantera verktygen, som spelar en avgörande roll. Men en bra berättelse är ändå alltid en bra berättelse, som kan öppna dörrar. 


1. Nollor har inget värde

Kunskap är makt och pengar öppnar dörrar. En sanning som huvudkaraktären är medveten om. Kunskap och pengar är anseende. Men det finns inget självklart i, att målet är gott. Goda avsikter eller onda? Man kan väl säga att "mycket vill ha mer" med resultatet att "den som gapar efter mycket, mister ofta hela stycket". 

En dag, när jag vågar ge mer, om bokens innehåll, fortsätter jag eller skriver om texten.

Ett manuskript som är "färdigt". Storyn är klar, bearbetningen av texten också men jag vet, att jag fortfarande kommer att hitta delar som kan utvecklas.


2. Brinnande längtan

En dystopi, för vuxna. 

I det här skedet vet jag inte vad jag ska skriva, för att inte ge ut för mycket. 

Ett manuskript som också är "färdigt", d.v.s. Jag är nästan nöjd. Det har vilat en tid och några kapitel måste arbetas med igen men i stort sett klar. 


3. Utanför

Manuskriptet är första delen i en serie (i min plan är det så) och handlar om en kille, en god, trevlig, naivt godtrogen, som tänker annorlunda. För att klara skolan, yrkesutbildningen behöver han assistens och för det behöver han en diagnos, som han till skillnad från många andra, inte gillar och inte vill ha.

Handlingen speglar hans vardag, utbildning, arbete, kärlek och familj. 

Manuskriptet är så gott som "färdigt" men några kapitel måste utvecklas ännu.


4. Nästa station: Högstadiet

Manuskript till en ungdomsbok, som jag har glömt bort. Handlingen är i stort sett klar men vissa delar behöver utvecklas.

Att läsa är kul

Att läsa är nödvändigt och ett stort nöje.

Ett klipp från en föreläsning med namnet Förebilder som Dylan William, John Hattie och Carol Dweck på UR.

Vad vill du med boken?

Jag tänkte börja mitt bloggande försiktigt, börja med en fråga som ställde mig lite mot väggen. Jag roar mig med att se gamla program på svtplay och snubblade över Konstrundan i Österlen, ett av de få program som är rogivande och goda. Naturligtvis diskuterades konst och tavlor. I soffan med Anne Lundberg satt antikrundans expert Claes Moser och diskuterade köp av tavlor. Konstverket, processen, slutar inte, när man köpt tavlan. Då börjar processen egentligen. Han jämför med bokköp. Man vill veta vad författaren menar, vad författaren vill ha sagt, om man kanske har synpunkter på det. Claes menade att det är bra om man är på samma nivå som konstnären, för att förstå vad det är hen vill.

Ja, vad vill jag med mina böcker? Är det bara att förtjäna pengar och bli kändis, då blir det svårt att jobba med innehållet, tror jag. För då vill man ju ingenting med boken, som skulle vara säljande.

Vad vill jag? Jag har inte nått djupet av mina tankar men ytligare handlar det om att roa, kanske om att föra bort från verkligheten för en stund, att låta någonting sluta gott, trots förskräckande händelser däremellan. Någonstans i denna otydlighet ligger svaret.

Och samtidigt, man vill olika med olika böcker. En dystopi slutar inte lyckligt. Sammantaget vill jag kanske visa på olika perspektiv på olika fenomen i samhället och livet.

Vet du vad du vill med din bok?

Och på samma nivå, läsare och författare? Det är väl därför kritiska recensenter inte ser poängerna, för att man inte är på samma nivå och det är inget att vara ledsen för. Så är det bara i livet.

Favoritfilm